Språklådan

Vägen till framgång i skolan: det ämnesrelaterade språket

Det engelska språket tillmäts allt större betydelse i dagens samhällsliv. Även i skolans värld har engelskan fått en mer framskjuten plats. Ett uttryck för det är t.ex. den språk- och innehållsintegrerade undervisning på engelska (så kallad sprintundervisning) som har bedrivits i ett stort antal svenska skolor sedan början på 1990-talet och framåt (tidigare exempel finns dock). Tanken med denna undervisning är (förutom att skolorna vill locka till sig fler och duktiga elever) att slå två flugor i en smäll: genom att läsa vissa ämnen på engelska så antas eleverna inte bara lära sig dessa ämnen utan också bli bättre på (att läsa, tala och skriva) engelska.

Hur fungerar då denna undervisning i praktiken, och vad händer med elevernas svenska? Ja, det har vi hittills inte vetat så mycket om, eftersom forskningen inte ägnat dessa frågor någon större uppmärksamhet. Nu har det emellertid blivit ändring på det tack vare Maria Lim Falks avhandling Svenska i engelskspråkig skolmiljö. Ämnesrelaterat språkbruk i två gymnasieklasser som lades fram vid Stockholms universitet i november 2008. Två klasser – en sprintklass och en normalklass – har undersökts med avseende på dels attityder, dels bruket av så kallat ämnesrelaterat språk i såväl tal som skrift när det gäller kemi, fysik, historia/religion och svenska.

Vad har då författaren kommit fram till?  Huvudresultatet kan sammanfattas i följande punkter:

1. Eleverna blir mer passiva när undervisningen sker på engelska, och därmed gagnas inte deras möjligheter att utveckla ett ämnesrelaterat språk (vare sig på engelska eller på svenska).
2. Sprintklasseleverna presterar sämre än normalklasseleverna i de ämnen där undervisningen bedrivs på engelska trots att sprinteleverna har högre medel­betyg och är mer studiemotiverade – detta alltså på grund av att de inte lyckats utveckla ett ämnesanknutet språkbruk i någon högre grad i dessa ämnen. När undervisningen däremot sker på svenska, såsom i svenskämnet, presterar dock sprintklasseleverna bättre än normal­klasseleverna.
3. Språkets betydelse för lärande kan inte underskattas – framgång i ett visst skolämne förutsätter att eleven behärskar det ämnesrelaterade språk som används inom och utmärker det ämnet. Språk och innehåll går nämligen inte att skilja åt.

Sprint är med andra ord inte någon särskilt effektiv undervisningsform. Än viktigare är emellertid följande slutsats som kan dras av avhandlingen: kunskapen om det ämnes­relaterade språkbrukets betydelse för skolframgång måste spridas till skolor, skolledare, lärare och elever. Här krävs förmodligen en omfattande fortbildningsinsats och attityd­förändring: alla ämneslärare måste inse att vägen till kunskap går genom språket och att de själva har en viktig uppgift i förhållande till eleverna i den processen, och alla svensklärare måste inse att de också har en viktig uppgift att fylla inte bara när det gäller svenskämnet i traditionell mening (dvs. språk och litteratur) utan även när det gäller andra ämnen i skolan.

Det innebär att även svensklärarna måste bredda sitt perspektiv och öka sina kun­skaper om språkbruk i andra ämnen och situationer. Svenskämnets nuvarande ”isolering” är olycklig och skapar spärrar och barriärer som står i vägen för en förnyelse av skolan och ämnesdidaktiken. Svensklärarna måste i högre grad göra gemensam sak med ämneslärarna. Det största ansvaret ligger dock hos ämneslärarna – det är de som behärskar ämnet och för­fogar över det ämnesspecifika språkbruket. Därmed har de också störst möjligheter att bidra till att eleverna utvecklar ett ämnesanknutet språk.  Dessa åtgärder skulle med största sannolikhet påskynda utvecklingen i önskvärd riktning, en utveckling som alla skolor och elever skulle tjäna på.

Av: Hans Strand