Språklådan

Språk med trådar

”Hör du dåligt?”

”Är det ett problem?”

”Det kanske är mitt fel?”

Troligen har du, kära läsare, utläst dessa tänkta repliker med ett anklagande eller åtminstone ifrågasättande tonfall. Vi är nämligen vana vid att höra dessa frågor som underförstådda förebråelser eller som ironi, d.v.s.. påståenden som egentligen står för motsatsen:

”Du hör inte dåligt, alltså lyssnar du med avsikt inte på vad jag säger!”

”Det jag har sagt är helt normalt och inget problem.”

”Det är inte mitt fel!”

Det här fenomenet innebär ibland problem och missförstånd. En tilltalad kan uppfatta något som kritik trots att det inte var avsikten hos den talande. Man kan av och till behöva säga ungefär ”Nu menar jag verkligen det här som en öppen fråga: Ser du dåligt?” Klokare och vanligare är kanske att formulera om frågan: ”Har du nedsatt syn?”

Fenomenet visar också att språkliga budskap inte bara är information som överförs från människa till människa. Innehållsmässigt eller semantiskt är ju frågorna ”Ser du illa?” och ”Har du nedsatt syn?” desamma. Ändå tolkar vi dem olika.

När man spontant funderar över varför det är så, kan man till exempel se en skolsituation framför sig. Läraren är trött på eleven som hela tiden sysslar med annat än att följa lektionen och säger därför kritiskt: ”Hänger du med? Är det här svårt att begripa?” När vi råkar stöta ihop med en person i en dörr kan vi få ett ”Ser du illa?” kastat mot oss som en anmärkning. I gräl med våra nära och kära har vi kanske hört och använt ironiska anklagande frågor som ”Har jag sagt det?” och ”Menar du att jag ljuger?”

Situationerna har präglat hur vi uppfattar yttrandena och frågorna. Formuleringarna har så att säga färgats av konfliktartade situationer. Det är som om orden sugit åt sig budskap om kritik och funktioner som klander och hån. Det är därför vi måste ”rena” dem när vi vill använda dem i en annan funktion: ”Ta nu inte det här som kritik, men det jag sagt är kanske svårt att fatta?”

Ord och yttranden bär med sig budskap från tidigare situationer, har färgats av hur de använts förr. Detta är en grundtanke i den så kallade dialogismen som formulerades av den ryske språkfilosofen och litteraturvetaren Bachtin under 1900-talets första hälft. Man kan också prata om intertextualitet, ett begrepp med grund i Bachtins tankar som används för att fånga hur yttranden bygger på och präglas av tidigare yttranden.

Det här fenomenet fungerar inte bara negativt. Givetvis finns också positiva och neutrala associationer till ord och yttranden. Att alltfler yrkestitlar i Sverige formuleras på engelska bygger på förhoppningen att vi då associerar till en internationell högstatusmiljö. Ett exempel är skillnaden mellan en personalchef och en Human Resource Manager.

Vår tolkning av en fråga som ”Hör du dåligt?” går inte helt att frigöra från de situationer där vi tidigare hört den. Den har så att säga trådar till de situationerna. Även om vi i en en ny situation förstår att frågan inte framförs med kritik, ligger den tänkbara tolkningen ”förebråelse” som en undertext som troligen både sändare och mottagare uppfattar.

Om sändare och mottagare har erfarenhet av liknande situationer inom samma språk, vill säga. Som sagt innebär språket inte information som överförs utan sammanhang. När vi har levt med ett visst språk uppfattar vi trådarna till situationer, andra yttranden, andra talare. När vi ska använda ett nytt språk saknar vi dessa trådar. Vi uppfattar inte underförstådda betydelser, och andra uppfattar ibland våra yttranden på ett annat vis än vi avsett.

Så även om det språkliga fenomen jag tagit upp ibland innebär missförstånd och problem, så är det ett exempel på en viktig insikt: Språk fungerar aldrig helt utan sammanhang. En översättning till ett annat språk kan innebära helt andra associationer eller ”trådar” än vi kan föreställa oss. Man kan inte heller inom samma språk utan konsekvenser byta ut språkliga uttryck som på ett plan kan tyckas ha samma betydelse.

Språket är alltid kopplat till situationer där det tidigare använts.

Av: Mona Blåsjö