Språklådan

Språk + Kultur = Sant

Jag har alltid fascinerats av folk som reser till exotiska platser. Men inte för att de badar med krokodiler eller kastar sig ut från små hängbroar i gummiband, utan för att många av dem inte verkar tycka att det är ett dugg besvärligt att de inte begriper ett ord av vad det exotiska landets invånare säger. Jag är precis tvärtom. Om jag inte förstår eller kan göra mig förstådd känner jag mig vingklippt, berövad en egenskap jag egentligen har. Hemma i Sverige behöver jag inte fundera på vilka ord och fraser jag ska använda, eller hur jag ska bete mig när jag vistas i olika sociala situationer. Min kommunikativa kompetens har grundmurats genom att jag under hela mitt liv deltagit i en övergipande språkgemenskap, som kan sägas innehålla en mängd mindre språk- och kulturgemenskaper. Jag har drillats att stå i kö vad det än gäller, dansa runt midsommarstång och julgran samt sjunga helan går på kräftskivan. Jag tilltalar lärare vid förnamn, och kan fråga såväl män som kvinnor om vägen om jag inte hittar. Vad och hur vi gör i Sverige är inget vi funderar på i Sverige, utan något som oftast blir tydligt när vi lämnar hemmets trygga vrå.

Att bara vara lite lätt vingklippt går väl an. Som i Köpenhamn, när man t.ex. tycker att man har det perfekta uttalet på Bredgade, men efter 5 förfrågningar får ett ”Ah! Bredgade!” till svar. Man kan inte begripa vad man gjorde fel, men tydligen var det något eftersom budskapet inte alls gick fram de fem första gångerna. I Danmark är det i huvudsak uttalet som sätter käppar i hjulet för en smidig kommunikation. Orden sammanfaller tämligen ofta, och även om de inte gör det så kan vi av sammanhang och kontext ofta både förstå och göra oss förstådda.

Lite värre blir det om vi förflyttar oss en liten bit längre söderut, till Frankrike. Där bodde jag i ett halvår som 19-åring, och jag var hopplöst språkligt handikappad. Kvinnan som jag och min kompis hyrde rum av uppmanade mig varje vecka att prata med barnen på lekplatsen. Enligt henne skulle då mitt bristande ordförråd berikas av 3-åringarnas basala ordförråd i sandlådan. Mitt dåliga ordförråd till trots lyckades jag förstå att hon också varje vecka var förvånad över att jag inte hade lärt mig mer franska sedan sist. Det trots att hon livligt broderade ut ämnet på längden och tvären. Varje vecka. Även om jag inte lärde mig perfekt franska den terminen lärde jag mig att vad jag betecknade som ”negativ kritik”, snarare betecknades som ”fakta” av min franska hyresvärdinna.

Danmark och Frankrike utgör trots allt kommunikativ säker mark. I alla fall om man jämför med Syrien. Jag var på en alldeles fantastisk semester i vackra Syrien förra året, men att jag inte kunde arabiska och inte heller var särskilt bekant med den arabiska kulturen ledde till en del missförstånd. Vid ett tillfälle åkte jag och min pojkvän taxi en lång sträcka i öknen. Chauffören hade sin bror med sig, vilken från framsätet försedde oss med dricka, nötter, frukt och godis. Det som dock var en aning mystiskt var att han inte en enda gång, på ca 40 mil tilltalade mig, gav något direkt till mig eller ens tittade på mig. Till slut var jag tvungen att påpeka detta för min pojkvän, som förklarade att mannen i framsätet behandlade mig med yttersta respekt. Eftersom jag hade en ”man” visade han mig respekt genom att bara vända sig till min ”man”. För mig med en annan kulturell bakgrund tedde sig ju detta snarast otrevligt, men i den kulturella kontext vi befann oss hade chaufförens brors handlingar en helt annan betydelse.

Men det finns också exempel på språkhandlingar som vittnar om ett universellt språk. Jag besökte ett hamam, d.v.s. ett turkiskt badhus, i Aleppo. Trots att jag och de andra kvinnorna inte kunde förstå varandra på något som helst sätt, så avslöjade sig kvinnorna vid ett tillfälle: när de pratade om mig. Uppenbarligen finns det ett universellt sätt att tala om tredje person så att denne inte ska höra: tala lite tystare och kasta snabba blickar mot vederbörandes håll. När jag dessutom tittade åt deras håll och funderade på vad de kunde tänkas säga log de alla i kör mot mig. Misstänkt värre!

Dessa personliga betraktelser är på ingalunda vis avsedda att belysa språkliga och kulturella skillnader som något negativt! Tvärtom! Skillnader som dessa ger prov på den oändliga mängd sätt vi kan kommunicera på. De visar också hur språk och handling skapar, definierar och upprätthåller en kultur. Språk och kultur är inget som existerar i ett vakuum, utan något som aktivt förhandlas av deltagarna. För att kunna ett språk behöver vi, precis som Mona Blåsjö skriver i sin artikel, känna till mer än ordens semantiska innebörd. Vi behöver veta hur språkliga uttryck – såväl ord som kroppsspråk – används i en specifik kontext för att de ska få en betydelse.

Av: Lina Nyroos