Hur fungerar då denna undervisning i praktiken, och vad händer med elevernas svenska? Ja, det har vi hittills inte vetat så mycket om, eftersom forskningen inte ägnat dessa frågor någon större uppmärksamhet. Nu har det emellertid blivit ändring på det tack vare Maria Lim Falks avhandling Svenska i engelskspråkig skolmiljö. Ämnesrelaterat språkbruk i två gymnasieklasser som lades fram vid Stockholms universitet i november 2008. Två klasser – en sprintklass och en normalklass – har undersökts med avseende på dels attityder, dels bruket av så kallat ämnesrelaterat språk i såväl tal som skrift när det gäller kemi, fysik, historia/religion och svenska.

Vad har då författaren kommit fram till?  Huvudresultatet kan sammanfattas i följande punkter:

1. Eleverna blir mer passiva när undervisningen sker på engelska, och därmed gagnas inte deras möjligheter att utveckla ett ämnesrelaterat språk (vare sig på engelska eller på svenska).
2. Sprintklasseleverna presterar sämre än normalklasseleverna i de ämnen där undervisningen bedrivs på engelska trots att sprinteleverna har högre medel­betyg och är mer studiemotiverade – detta alltså på grund av att de inte lyckats utveckla ett ämnesanknutet språkbruk i någon högre grad i dessa ämnen. När undervisningen däremot sker på svenska, såsom i svenskämnet, presterar dock sprintklasseleverna bättre än normal­klasseleverna.
3. Språkets betydelse för lärande kan inte underskattas – framgång i ett visst skolämne förutsätter att eleven behärskar det ämnesrelaterade språk som används inom och utmärker det ämnet. Språk och innehåll går nämligen inte att skilja åt.

Sprint är med andra ord inte någon särskilt effektiv undervisningsform. Än viktigare är emellertid följande slutsats som kan dras av avhandlingen: kunskapen om det ämnes­relaterade språkbrukets betydelse för skolframgång måste spridas till skolor, skolledare, lärare och elever. Här krävs förmodligen en omfattande fortbildningsinsats och attityd­förändring: alla ämneslärare måste inse att vägen till kunskap går genom språket och att de själva har en viktig uppgift i förhållande till eleverna i den processen, och alla svensklärare måste inse att de också har en viktig uppgift att fylla inte bara när det gäller svenskämnet i traditionell mening (dvs. språk och litteratur) utan även när det gäller andra ämnen i skolan.

Det innebär att även svensklärarna måste bredda sitt perspektiv och öka sina kun­skaper om språkbruk i andra ämnen och situationer. Svenskämnets nuvarande ”isolering” är olycklig och skapar spärrar och barriärer som står i vägen för en förnyelse av skolan och ämnesdidaktiken. Svensklärarna måste i högre grad göra gemensam sak med ämneslärarna. Det största ansvaret ligger dock hos ämneslärarna – det är de som behärskar ämnet och för­fogar över det ämnesspecifika språkbruket. Därmed har de också störst möjligheter att bidra till att eleverna utvecklar ett ämnesanknutet språk.  Dessa åtgärder skulle med största sannolikhet påskynda utvecklingen i önskvärd riktning, en utveckling som alla skolor och elever skulle tjäna på.

Av: Hans Strand

De täta förbindelserna nordborna emellan gör det än mer angeläget att bevara och förbättra den internordiska språkförståelsen. Språksituationen i Norden är dock inte helt okomplicerad; förutsättningarna för språkförståelse skiljer sig åt mellan å ena sidan de skandinaviska länderna, å andra sidan de övriga nordiska länderna och självstyrande områdena. Norrmän, danskar och svenskar har (åtminstone tidigare) oftast kunnat göra sig förstådda genom att tala sitt eget modersmål i mötet med varandra. Däremot är situationen för finnar, islänningar, grönländare och färingar en annan, eftersom de måste använda ett andraspråk i kommunikationen med andra nordbor. Trots skandinavernas något bättre utgångsläge visar undersökningar att även de har problem med att förstå varandra.[1]

Trösterikt är dock att vissa arbetar frenetiskt för att värna de nordiska språken och förbättra språkförståelsen mellan nordborna. De årliga nordiska språkmötena[2] bidrar i hög grad till detta. Vid senaste mötet, som ägde rum 4–6 september 2008 i Helsingör, diskuterade man bland annat den Nordiska språkdeklarationen [3]. I språkdekla­rationen finns fem uppställda mål. Ett av målen är att alla nordbor ska kunna kommunicera med varandra på i första hand ett skandinaviskt språk.

Många har satt sitt hopp till språkdeklarationen, men redan nu finns ett utbrett missnöje över att det inte görs tillräckligt för att omsätta den i praktiken. Vid det nordiska språk­mötet i Helsingör presenterade Jørn Lund, direktör för Det Danske Sprog- og Litteratur­selskab, en konkret handlingsplan för att förverkliga deklarationens mål. Några av för­slagen var undervisning i grannspråk inom andra ämnen än just modersmålsämnet (t.ex. att danska elever får läsa om svensk geografi med hjälp av svensk kurslitteratur), krav på nordiska texter och ämnen i provfrågor, grannspråks- och språkpilotkurser för gymnasie­lärare och lärarutbildare.

Men det finns förstås också personer som inte ivrar för en nordisk språkgemenskap, och som ställer sig frågorna: Varför kämpa för att bevara den internordiska språkförståelsen? Varför inte rätt och slätt använda engelska, som ju de flesta behärskar någorlunda?

Mot detta finns flera argument. Några av dem låter sig inte mätas utan ligger på ett mer emotivt plan. Om vi uteslutande övergick till att tala engelska med våra nordiska grannar skulle mycket gå förlorat. Vi skulle gå miste om tjusningen att få lyssna till (i våra öron) påhittiga och roliga ord. Ett litet axplock: lumskeri (dk) muffens (no) » mygel, slange (dk/no) = orm, køretøj (dk) kjøretøy (no) = fordon.  Inte heller skulle vi få njuta av de många vackra orden i danskan och norskan. Till och med ordet tråkig låter ljuvligt i dansk och norsk variant: kedelig (dk) kjedelig/keisam (no).

Men kanske sorgligast ändå är att de olika nordiska särdragen skulle försvagas i kommunikationssituationen. Mycket av det som till exempel känns typiskt danskt och norskt finns ju delvis inbyggt i respektive språks fasta fraser och uttryckssätt. Dansken skulle exempelvis definitivt blekna utan sitt karakteristiska ”nå!” – ett ord som för övrigt används i 46 (!) olika funktioner i det danska språket.[4] Och det är just våra olika uttryckssätt och sinnelag som gör mötena med andra nordbor så berikande.

Det har sagts att man endast behöver lära sig 400 ord för att uppnå förståelse mellan grannspråken danska, norska och svenska.[5] Kanske löper inte kommunikationen helt smärtfritt ändå, men ett visst motstånd behöver inte vara negativt. Den där extra vakenheten vi ibland måste frammana i samtal med andra nordbor kan faktiskt tillföra något extra. Det kan i själva verket fungera som ett mycket verkningsfullt socialt smörj­medel.

En person som ägnat mycket tid åt nordiskt språksamarbete och internordisk språkförståelse är språkvårdaren Catharina Grünbaum. I sitt arbete har hon förstås själv haft många tillfällen till interaktion med andra nordbor. Följande rader av Grünbaum sammanfattar utmärkt väl fördelarna med internordisk språkförståelse – och de får också avsluta denna spalt:

“Den som har förmånen att besitta ett visst mått av nordisk språkförståelse vet […] hur värdefull den är, hur mycket den ger av lätthet i umgänget, av kulturell samhörighet, av känsla av både välbekant och nytt, och hur förhållandevis liten insatsen är för att man skall förstå och göra sig förstådd.” [6]

Av: Alexandra Czartoryski

Noter

(1) Lars-Olof Delsing & Katarina Lundin Åkesson (2005). Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska.

(2) De nordiska språkmötena har ägt rum varje år sedan 1954. De allra första sammankomsterna var av mindre format; här möttes språkvårdare och språkforskare, vanligen för att diskutera specifika språkfrågor. Numera behandlar språkmötena oftast språkpolitik och övergripande frågor. Mötesdeltagarna är representanter för språknämnderna i de nordiska länderna, men även personer med språkrelaterade arbets- och intresseområden. Diskussionerna vid de nordiska språkmötena har utmynnat i flera större forskningsprojekt.

(3) Språkdeklarationen har kommit till utifrån ett behov av en ny nordisk språkpolitik. Tanken är att deklarationen ska säkra helheten och sammanhanget i Nordiska Ministerrådets språksatsningar. Deklarationen är inte juridiskt bindande i de aktuella länderna och självstyrande områdena i Norden. Ansvaret för att språkdeklarationens mål uppfylls ligger på nationell nivå.

(4) Mie Femø Nielsen. Studier i nordisk 2000–2001, s. 16

(5) Catharina Grünbaum (2001). Nordisk språkförståelse: att ha och mista: en rapport baserad på fyra konferenser om nordisk språkförståelse - “Det omistliga”.

(6) Catharina Grünbaum, s. 7.

Det mesta av stoffet är säkerligen hämtat från förlagets egen utgivning, och som Sveriges största ordboksredaktion har Norstedts förstås också en rik källa att ösa ur. Men det finns även ett och annat inslag utifrån – nedan ges ett smakprov på några riktiga guldkorn från tidningsvärlden som näppeligen passerat korrekturläsarens bord:

• Huset som brann ned till grunden blev totalförstört (Bergslagsposten)
• Vi skriver alt dåligare (Helsingborgs Dagblad)
• Krockade med älg på motorcykel (Östersundsposten)
• Enkelt uttryckt är tanken att hus som syns ska synas ordentligt innan de byggs (Dagens Nyheter)

Under avdelningen Ord på andra språk hittar man en hel del som kan främja språkförståelsen mellan de nordiska länderna. Här finns t.ex. en lista över danska och norska ord som lätt roar svensken. Ett urval: Hissigpropp (no) – argsint person, Tummelumsk (dk/no) – vimmelkantig, Skideballe (no) – skopa ovett, Cowboybukser (dk) – jeans, Tanketorsk (dk) – tankemiss. Det finns även en förteckning över ord hos grannspråken som är påfallande lika våra egna – men betyder något helt annat. Det danska afrette påminner t.ex. mycket om det svenska avrätta, men betyder egentligen dressera. Likaså påminner det danska ballade om det svenska ballad, men betyder bråk. Här får man också lära sig att det i Norge och Danmark går att använda ordet bakdel (no)/bagdel (dk) som benämning på svenskans nackdel (d.v.s. motsatsen till fördel). (Det sistnämnda diskuterades även för en tid sedan i danska P1:s Ud med Sproget, där Henrik Lorentzen från Det Danske Sprog- og Litteraturselskab menade att det blir allt vanligare i Danmark att använda bagdel i denna betydelse, till och med i vetenskapliga sammanhang.)

Av mer lättsam karaktär är tipsen som ges till den som vill sluta svära. I stället för våra etablerade, och därmed också laddade, svordomar föreslås olika substitut. Om man strävar efter det lite udda och konstnärliga kan kanske något av följande passa: Derivatans derivata! Jägarbiffars bananers in i det innersta glödheta! Gävleborgs förbandslåda!

I samma roliga anda ges också alternativa uttryck för att beskriva en person man anser vara mindre begåvad. Nedan presenteras endast ett fåtal av de många förslag som listas på DOI:s sajt. Detta är tydligen ett ämne som engagerar – fantasin är det ingen brist på:

• Det är inte plogat ända fram
• Hissen går inte ända upp
• Alla bestick är inte i lådan
• Hästarna har rymt och stallet har brunnit ner
• Alla muttrarna är inte åtdragna
• Hans båda hjärnceller motarbetar varandra
• Hon är inte dum, hon har bara lite otur då hon tänker
• Lamporna blinkar, spärrarna är nere, men det kommer inget tåg

Under Ord om ord kan man bland annat få en lektion i hur man utökar sitt ordförråd genom att använda olika prefix. För den språkupplyste är det kanske ingen nyhet att prefixet tele-­ betyder ’fjärran’, mal- ’dålig, elak’, ab-’av, från’ och ad- ’till’. Men för andra kan den kunskapen säkert ge en fördjupad insikt i ords betydelser. Här finns även en förteckning över etablerade och rekommenderade förkortningar samt förklaringar av språkvetenskapliga termer.

På DOI går det också att läsa utdrag från olika böcker, ta del av intervjuer med författare eller andra som arbetar med språk eller ord på olika sätt. Varje vecka presenterar DOI-redaktionen även Veckans ord och skriver ingående om namnsdagsnamnens betydelse och ursprung.

Det bästa med språk- och ordsamlingen på DOI är att materialet är både underhållande och nyttigt. Här finns inspiration att hämta men också konkret information av mer språkvetenskaplig och skrivteknisk art. Trevligt är också att redaktionen uppmanar besökarna att skicka in förslag på ord de saknar i ordböckerna eller t.ex. dela med sig av sina bästa ord eller värsta särskrivningar. En liten invändning har jag dock mot sajtens struktur – det nuvarande upplägget känns något rörigt, kanske främst beroende på att det i vänsterspalten finns länkar till material som ligger under övriga avdelningar. Det är också synd att det från DOI:s ingångssida är svårt att hitta fram till den roliga språk- och ordsamlingen. Med en tydligare ingång skulle förmodligen antalet besökare öka. För närvarande (mars -08) hittar man dit på följande vis: gå till www.doidoidoi.se klicka på fliken Om oss, klicka sedan på någon av flikarna Ord om ord, Folk om ord, Ordhistoria, Topplistor, Ordmissar, Ord på andra språk för att komma åt godbitarna. Det är alltså lite av ett arbete att ta sig dit – men väl framme ges lön för mödan.

av: Alexandra Czartoryski

Det finns också ett annat verk, som förknippas med Svenska Akademien. Det är SAOB, Svenska Akademiens ordbok, men den har inte samma uppgift. SAOB görs vid ordboksredaktionen i Lund. Arbetet påbörjades i slutet av 1800-talet, och år 2017 är det meningen att alla de 40 banden ska vara klara. För närvarande är man på bokstaven T, senaste häftet slutade på trivsel. SAOB är en guldgruva för svenskans ord- och betydelseutveckling sedan 1500-talets början. När man börjar använda sig av SAOB-materialet, inser man snabbt att stavningen inte alltid varit som nu och hur lite av synlig ordböjning som finns kvar. För att arbeta med gamla texter eller med ordens betydelseutveckling – för historiker, språkvetare och släktforskare är SAOB oundgänglig. Men för nutidens språk, lånords stavning, i går eller igår m.m. ska man använda SAOL.

Den historiska, SAOB, finns sedan drygt tio år gratis på webben. Det är naturligtvis mycket välkommet för den som når denna kulturskatt från det egna (datorförsedda) skrivbordet. Den som däremot väntar sig att finna upplysningar från ordlistan, SAOL, blir däremot besviken och irriterad, när klickandet på datorn inte leder dit utan uppställningen verkar snårig och sidorna inte ser ut som ordlistans. Även den som köpt den förra SAOL-upplagan, den tolfte på cd, känner inte igen sig.

För den irriterade finns då två utvägar. Den ena är att acceptera att SAOL 13 inte finns på nätet och i stället ha den som blå bok – 1 130 sidor med 125 000 uppslagsord, mer användarvänlig än någonsin. Den andra, och allra nyaste, utvägen är att stifta bekantskap med SAOL Plus.

Denna nya produkt är en elektronisk version av SAOL 13, med de mer utvecklade sökmöjligheter som en sådan ger. Formatet är cd, och den betingar ungefär samma pris som den tryckta boken. Däremot finns inte heller den på nätet.

En tryckt ordlista är – naturligtvis – alfabetiskt uppställd, och den funktionen finns kvar, men inte som lista från A till Ö utan i vänsterfältet, med början i det ord man för ögonblicket söker på. Fördelen visar sig i att det också går att söka på mitt- eller slutledet.

Om man t.ex. skriver in barn som sökord, visas barn och sammansättningar som börjar med barn-, medan *barn visar alla uppslagsord som slutar så, t.ex. bokstavsbarn och gatubarn. Sökning på barn i mitten av ordet, *barn*, ger resultatet småbarnsaktig och bilbarnstol.

I mittfältet presenteras artikeltexten, d.v.s. den som handlar om uppslagsordet. För just ordet barn blir texten bara ”s. -et; pl. =” (d.v.s. artikeltexten anger ordklass, bestämd form singular samt pluralform). För ordet juvel är texten mer omfattande: ”s. -en -er * slipad ädelsten; smycke. <bildl.> klenod, skatt; <vard. el. iron.> tvivelaktig person”. Artikeltexten ger här både böjningsinformation, betydelse och bildlig betydelse. Ytterligare en nyhet i SAOL Plus är att man kan man fritextsöka i artikeltexten, t.ex. klicka sig vidare till smycke som uppslagsord eller använda <bildl.> som eget sökord. I det senare fallet listas alla ordlistans ord med den beteckningen, något som ju ger andra upplysningar om språkbruket.

I högerfältet visas den fullständiga böjningen för uppslagsordet, alltså mer utförligt än vad som presenteras i mittfältet. För substantiv ges utskrivna singular- och pluralformer, bestämd och obestämd form. För verb anges temaformerna i aktiv och passiv, samt vissa perfektparticiper, för både svaga, starka och oregelbundna verb. För adjektiv visas både böjning, som ”en ~ + subst. (gul), ett ~ subst. (gult)”, och komparation, t.ex. ”tokigare, en/ett/den/det/de ~ + subst.”.

Ordformer som dessa har inte brukat synas i en ordlista. I SAOL Plus presenteras hela böjningsmönstret, vilket är ett stort framsteg både för dem som inte har svenska som modersmål och dem som har det. De senare drar ofta intuitivt slutsatser om hur det ska heta, men har inte haft någonstans att slå upp det, när de verkligen vill se att formen finns. I SAOL Plus baseras böjningsuppgifterna på belägg i texter.

Ordformer som inte brukat synas i en (normerande) ordlista är de felstavade. Med funktionen ”Hantera felstavningar” inställd är det den korrekta stavningen som visar sig. Skriver man t.ex. in schonalisst, sörvis eller tjännsla, kommer journalist, service och känsla upp. Denna lingvistiska genväg har utvecklats som ett hjälpmedel för dyslektiker (av dataföretaget Oribi i Lund) men är också en allmän språklig ögonöppnare. Här kan man smyglära sig mycket.

När ordskatten blir sökbar som i SAOL Plus, förnyas även korsordslexikonet. Man sätter in de bokstäver man har i det blivande ordet – med ”Korsordshjälp” – och får samtliga ord i SAOL 13 som råkar ha just de givna tecknen i just de positionerna. Koncentrerade korsordslösare brukar inte tänka på andra, i sammanhanget ologiska, kombinationer, men här serveras de som bonus av den flitiga SAOL Plus. Det ryms många budskap i 29 bokstäver, inser man. Det är roligt med språk, och förhoppningsvis låter många skolor installera SAOL Plus (det finns skollicenser). Svenska Akademiens instiftare, Gustaf III, hade säkert givit klart godkänt till den metoden att främja svenska språket.

Av: Eva Aniansson

Eftersom mitt intresse var väckt gjorde jag en tur i varuhuset och frågade expediter i ett antal kassor om också de använde ni i sina samtal med kunderna. Deras svar var att de inte gjorde det, och att de hade en känsla av att niandet hade avtagit under de sista åren. Detta bekräftades också av kunder i varuhusets restaurang.

Men niandet förekommer bevisligen och har kvar sitt intresse som diskussionsämne. Med jämna mellanrum flammar debatten upp, senast i gratistidningen Metro 2004.

Att ni har negativa konnotationer förklaras av att ni under 1800-talet utvecklade en nedvärderande betydelse som gjorde att det inte kunde användas som ett neutralt respektpronomen i svenskan. I stället blev titelanvändning det korrekta, och det var också det invecklade titelsystemet som du-reformen, som slog igenom på 1970-talet, befriade svenskarna ifrån. Men under 1980-talet kom alltså det som har kallats det nya niandet och bredde ut sig särskilt i servicenäringarna och bland ungdomar som inte hade den tidigare negativa känslan för ni. Det fanns tydligen ett behov av ett neutralt respektpronomen att använda till okända personer, t.ex. kunder, i situationer där du kändes för personligt och intimt.

Den senaste vetenskapliga undersökningen av tilltalsskicket presenteras i en intressant artikel av Catrin Norrby, Jenny Nilsson & Heidi Nyblom: Tilltalande tilltal? Om tilltalsskick i Finland och Sverige. (Språk och stil NF 17, 2007.) I artikeln jämförs användningen av ni i två städer, Göteborg i Sverige och Vasa i Finland.

Vad de finner är att ni-tilltal är mer vanligt i Vasa men mera markerat i Göteborg. I Finland finns inte alls den starka känslan av avståndstagande eller nedvärdering i användningen av ni, utan ni används mera neutralt som respektform. En delförklaring till detta kan vara att finskan använder ni på omarkerat sätt. Jag har sett intervjuer i finländsk tv där Finlands president tilltalas med ni och kan knappast tänka mig att statsministern eller kungen i Sverige skulle kunna bemötas med samma pronomen.

Norrby et al. konstaterar att de faktorer som utlöser ni-tilltal framför allt är ålder men också social status, personlighet och situation. På alla dessa punkter används niandet i större utsträckning i Finland än i Sverige. I Sverige har man ofta löst besvärliga valsituationer genom att använda uttryck där pronomen undviks (t.ex. ”Var det tillsagt?”).

En slutsats i artikeln är att ländernas tilltalssystem håller på att närma sig varandra främst på grund av att du-tilltalet ökar i Finland på samma gång somt ni-tilltalet har ökat i Sverige. En tredjedel av de undersökta personerna i Göteborg hävdar att niandet har ökat. De expediter som jag intervjuade påstod att niandet har gått tillbaka under de senaste fem åren. Att niandet finns är klart, men man får en känsla av att utvecklingen står och väger. En stor ny undersökning om ungefär fem-tio år kommer kanske att ge svaret på frågan om det nya niandet har kommit för att stanna i Sverige eller om det är på väg ut.

Av: Kerstin Thelander

Under alla de tjugo år jag har hållit kurser i Regeringskansliet har jag fått svara på frågan om ”skall eller ska”. Gång på gång har jag svarat: ”Det är skall som gäller här, men tiden talar för ska. Språket i våra texter bör vara så osynligt som möjligt, och därför väljer vi de språkformer som stör så få läsare som möjligt. Regeringskansliet hoppar minsann inte på några språkliga modetrender. Tvärtom, vi lunkar stillsamt efter när språkbruket satt sig rejält.”

Men så var tiden mogen. I den senaste upplagan (13) av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) står ska före skall. Men det är bara en av flera faktorer som lett fram till beslutet.

Hur ser bruket ut i dag?

Att ska dominerar nästan helt på webben förvånar nog ingen, men det blir också vanligare med ska i mer formella texter. Det viktigaste exemplet är riksdagen. Sedan en tid tillbaka använder de flesta utskotten ska i sina betänkanden, ett skrivsätt som också har manifesterats i en ny handbok för utskottsbetänkanden. Även i frågor och interpellationer skriver riksdagsledamöterna ofta ska.

Andra exempel på mer formella texter är författningssamlingarna för bl.a. Finansinspektionen, Läkemedelsverket och Statens jordbruksverk, där man numera konsekvent skriver ska i myndighetsföreskrifterna.

Ska även i Svensk författningssamling (SFS)

Övergången till ska gäller även lagar och förordningar. Det kan naturligtvis invändas att lagboken då kommer att få en inkonsekvent utformning, med ska i nyskrivna delar och skall i äldre. Men så är det redan i dag. Har den svenska lagsamlingen någonsin sett enhetlig ut? Språket förändras hela tiden, vilket också avspeglar sig i författningsspråket, fast senare än i de flesta andra textgenrer.

Det förändrade språkbruket leder alltemellanåt till nya skrivrekommendationer i Regeringskansliet, t.ex. när några andra verbböjningar moderniserades 1979. Det är knappast svårare att gå över från skall till ska än det då var att börja skriva dra, tar, vidtas i stället för draga, tager, vidtages och döms, görs, bestäms i stället för dömes, göres, bestämmes.

Hur ändrar man i lagar och förordningar?

I nyskrivna lagar och förordningar är övergången okomplicerad. Det är först när man ändrar i befintliga lagar och förordningar (s.k. ändringsförfattningar) som man kan ställas inför problem. Måste man ändra till ska i hela lagen eller förordningen? Bör bara den aktuella paragrafen ändras? Eller räcker det om man ändrar i det stycke som ändras i sak?

Rekommendationer för moderniseringen av författningsspråket i allmänhet finns i Statsrådsberedningens PM 1994:4 Några riktlinjer för författningsspråket. Enligt huvudregeln där ska man alltid arbeta om de delar av en författning som berörs av de sakliga ändringarna, och då utgår man från att åtminstone den paragraf som ändras också arbetas om språkligt. Om det är möjligt, bör man förstås försöka ersätta gamla författningar med helt nyskrivna, särskilt om de är skrivna på ett utpräglat ålderdomligt språk eller om de har ändrats många gånger och därför är svåröverskådliga. Om det är många sakliga ändringar som ska göras, är det ett starkt skäl för att i stället skriva nytt.

De knepiga gränsfallen uppstår när en liten saklig ändring görs i en lag eller förordning som är skriven med ett ålderdomligt språk och vars paragrafer kanske består av många och långa stycken. Då kan det vara svårt att göra en riktig modernisering av hela paragrafen. En riktig modernisering kräver ju något mer än att ålderdomliga ord och ordformer byts ut. Ofta behöver meningsbyggnaden arbetas om rejält. En sådan omarbetning kräver tid för eftertanke, så att man inte råkar åstadkomma någon saklig ändring. Ibland finns inte den tiden, och vad gör man då? Jo, då nöjer man sig med att putsa lite, men på hela paragrafen. Man byter ut skall mot ska och moderniserar eventuella ålderdomliga ordformer (tager, dömes m.fl.). Man kontrollerar också ordvalet mot Svarta listan och moderniserar i så stor utsträckning som möjligt enligt dess rekommendationer. Den riktiga moderniseringen får vänta tills författningen ersätts av en nyskriven.

Av: Stina Malmberg

Att bara vara lite lätt vingklippt går väl an. Som i Köpenhamn, när man t.ex. tycker att man har det perfekta uttalet på Bredgade, men efter 5 förfrågningar får ett ”Ah! Bredgade!” till svar. Man kan inte begripa vad man gjorde fel, men tydligen var det något eftersom budskapet inte alls gick fram de fem första gångerna. I Danmark är det i huvudsak uttalet som sätter käppar i hjulet för en smidig kommunikation. Orden sammanfaller tämligen ofta, och även om de inte gör det så kan vi av sammanhang och kontext ofta både förstå och göra oss förstådda.

Lite värre blir det om vi förflyttar oss en liten bit längre söderut, till Frankrike. Där bodde jag i ett halvår som 19-åring, och jag var hopplöst språkligt handikappad. Kvinnan som jag och min kompis hyrde rum av uppmanade mig varje vecka att prata med barnen på lekplatsen. Enligt henne skulle då mitt bristande ordförråd berikas av 3-åringarnas basala ordförråd i sandlådan. Mitt dåliga ordförråd till trots lyckades jag förstå att hon också varje vecka var förvånad över att jag inte hade lärt mig mer franska sedan sist. Det trots att hon livligt broderade ut ämnet på längden och tvären. Varje vecka. Även om jag inte lärde mig perfekt franska den terminen lärde jag mig att vad jag betecknade som ”negativ kritik”, snarare betecknades som ”fakta” av min franska hyresvärdinna.

Danmark och Frankrike utgör trots allt kommunikativ säker mark. I alla fall om man jämför med Syrien. Jag var på en alldeles fantastisk semester i vackra Syrien förra året, men att jag inte kunde arabiska och inte heller var särskilt bekant med den arabiska kulturen ledde till en del missförstånd. Vid ett tillfälle åkte jag och min pojkvän taxi en lång sträcka i öknen. Chauffören hade sin bror med sig, vilken från framsätet försedde oss med dricka, nötter, frukt och godis. Det som dock var en aning mystiskt var att han inte en enda gång, på ca 40 mil tilltalade mig, gav något direkt till mig eller ens tittade på mig. Till slut var jag tvungen att påpeka detta för min pojkvän, som förklarade att mannen i framsätet behandlade mig med yttersta respekt. Eftersom jag hade en ”man” visade han mig respekt genom att bara vända sig till min ”man”. För mig med en annan kulturell bakgrund tedde sig ju detta snarast otrevligt, men i den kulturella kontext vi befann oss hade chaufförens brors handlingar en helt annan betydelse.

Men det finns också exempel på språkhandlingar som vittnar om ett universellt språk. Jag besökte ett hamam, d.v.s. ett turkiskt badhus, i Aleppo. Trots att jag och de andra kvinnorna inte kunde förstå varandra på något som helst sätt, så avslöjade sig kvinnorna vid ett tillfälle: när de pratade om mig. Uppenbarligen finns det ett universellt sätt att tala om tredje person så att denne inte ska höra: tala lite tystare och kasta snabba blickar mot vederbörandes håll. När jag dessutom tittade åt deras håll och funderade på vad de kunde tänkas säga log de alla i kör mot mig. Misstänkt värre!

Dessa personliga betraktelser är på ingalunda vis avsedda att belysa språkliga och kulturella skillnader som något negativt! Tvärtom! Skillnader som dessa ger prov på den oändliga mängd sätt vi kan kommunicera på. De visar också hur språk och handling skapar, definierar och upprätthåller en kultur. Språk och kultur är inget som existerar i ett vakuum, utan något som aktivt förhandlas av deltagarna. För att kunna ett språk behöver vi, precis som Mona Blåsjö skriver i sin artikel, känna till mer än ordens semantiska innebörd. Vi behöver veta hur språkliga uttryck – såväl ord som kroppsspråk – används i en specifik kontext för att de ska få en betydelse.

Av: Lina Nyroos

”Är det ett problem?”

”Det kanske är mitt fel?”

Troligen har du, kära läsare, utläst dessa tänkta repliker med ett anklagande eller åtminstone ifrågasättande tonfall. Vi är nämligen vana vid att höra dessa frågor som underförstådda förebråelser eller som ironi, d.v.s.. påståenden som egentligen står för motsatsen:

”Du hör inte dåligt, alltså lyssnar du med avsikt inte på vad jag säger!”

”Det jag har sagt är helt normalt och inget problem.”

”Det är inte mitt fel!”

Det här fenomenet innebär ibland problem och missförstånd. En tilltalad kan uppfatta något som kritik trots att det inte var avsikten hos den talande. Man kan av och till behöva säga ungefär ”Nu menar jag verkligen det här som en öppen fråga: Ser du dåligt?” Klokare och vanligare är kanske att formulera om frågan: ”Har du nedsatt syn?”

Fenomenet visar också att språkliga budskap inte bara är information som överförs från människa till människa. Innehållsmässigt eller semantiskt är ju frågorna ”Ser du illa?” och ”Har du nedsatt syn?” desamma. Ändå tolkar vi dem olika.

När man spontant funderar över varför det är så, kan man till exempel se en skolsituation framför sig. Läraren är trött på eleven som hela tiden sysslar med annat än att följa lektionen och säger därför kritiskt: ”Hänger du med? Är det här svårt att begripa?” När vi råkar stöta ihop med en person i en dörr kan vi få ett ”Ser du illa?” kastat mot oss som en anmärkning. I gräl med våra nära och kära har vi kanske hört och använt ironiska anklagande frågor som ”Har jag sagt det?” och ”Menar du att jag ljuger?”

Situationerna har präglat hur vi uppfattar yttrandena och frågorna. Formuleringarna har så att säga färgats av konfliktartade situationer. Det är som om orden sugit åt sig budskap om kritik och funktioner som klander och hån. Det är därför vi måste ”rena” dem när vi vill använda dem i en annan funktion: ”Ta nu inte det här som kritik, men det jag sagt är kanske svårt att fatta?”

Ord och yttranden bär med sig budskap från tidigare situationer, har färgats av hur de använts förr. Detta är en grundtanke i den så kallade dialogismen som formulerades av den ryske språkfilosofen och litteraturvetaren Bachtin under 1900-talets första hälft. Man kan också prata om intertextualitet, ett begrepp med grund i Bachtins tankar som används för att fånga hur yttranden bygger på och präglas av tidigare yttranden.

Det här fenomenet fungerar inte bara negativt. Givetvis finns också positiva och neutrala associationer till ord och yttranden. Att alltfler yrkestitlar i Sverige formuleras på engelska bygger på förhoppningen att vi då associerar till en internationell högstatusmiljö. Ett exempel är skillnaden mellan en personalchef och en Human Resource Manager.

Vår tolkning av en fråga som ”Hör du dåligt?” går inte helt att frigöra från de situationer där vi tidigare hört den. Den har så att säga trådar till de situationerna. Även om vi i en en ny situation förstår att frågan inte framförs med kritik, ligger den tänkbara tolkningen ”förebråelse” som en undertext som troligen både sändare och mottagare uppfattar.

Om sändare och mottagare har erfarenhet av liknande situationer inom samma språk, vill säga. Som sagt innebär språket inte information som överförs utan sammanhang. När vi har levt med ett visst språk uppfattar vi trådarna till situationer, andra yttranden, andra talare. När vi ska använda ett nytt språk saknar vi dessa trådar. Vi uppfattar inte underförstådda betydelser, och andra uppfattar ibland våra yttranden på ett annat vis än vi avsett.

Så även om det språkliga fenomen jag tagit upp ibland innebär missförstånd och problem, så är det ett exempel på en viktig insikt: Språk fungerar aldrig helt utan sammanhang. En översättning till ett annat språk kan innebära helt andra associationer eller ”trådar” än vi kan föreställa oss. Man kan inte heller inom samma språk utan konsekvenser byta ut språkliga uttryck som på ett plan kan tyckas ha samma betydelse.

Språket är alltid kopplat till situationer där det tidigare använts.

Av: Mona Blåsjö

Grupparbete är i dag en mycket vanlig arbetsform, inte minst i skolan och på universitet och högskolor, men även i arbetslivet. Det finns naturligtvis många orsaker till detta men en faktor är definitivt att grupparbete anses vara en arbets- och undervisningsform som i hög grad bidrar till deltagarnas lärande. I grupparbetet får nämligen olika perspektiv och uppfattningar tillfälle att mötas och brytas mot varandra, vilket innebär att till exempel elever och studenter får möjlighet att i dialogens form utveckla och bearbeta sina kunskaper och erfarenheter. Inte helt oväntat ligger också grupparbetet i linje med vissa tongivande forskares idéer om hur lärande i allmänhet går till (Vygotskij, Bachtin m.fl.).

Frågan är emellertid hur grupparbetet fungerar i praktiken. Det är den frågan som Anna Malmbjer intresserat sig för och vill ge ett svar på. För att kunna göra det så har hon följt och spelat in tre olika arbetsgrupper. Ett antal nyblivna lärarstudenter har följts under sex veckor på den första delkursen inom lärarprogrammet vid en av våra läroanstalter för högre utbildning i Sverige. Varje arbetsgrupp utgjordes av sex eller sju personer och deltagarnas ålder varierade mellan 20 och 35.

Vad visar då resultaten? Det enkla och korta svaret är: grupparbete utgör inte någon gräddfil till kunskap. Grupparbete leder med andra ord inte alltid till lyckade resultat. Detta är – kan man tycka – inte direkt överraskande, men det förtjänar ändå att framhållas eftersom grupparbetet ibland har hyllats som undervisningsformen med stort U av teoretiskt inriktade pedagoger. Det Anna Malmbjer visar – och det är ett av avhandlingens viktigaste resultat – är i stället att vissa speciella villkor måste vara uppfyllda för att ett grupparbete ska fungera eller bli lyckat.

Den viktigaste faktorn är att studenterna måste ha tillgång till ett adekvat lärandestöd, och detta stöd måste finnas både före och efter men också under själva grupparbetet. Några exempel för att konkretisera det hela: studenterna måste känna till och kunna använda relevanta termer och begrepp, förstå syftet med gruppsamtalen samt engageras av ämnet och uppgifterna. Uppgifterna måste vara utformade så att de ger perspektiv på studenternas verklighet och upplevs som meningsfulla, vilket till exempel kan ske genom att de organiseras kring ett problem eller dilemma som deltagarna kan känna igen sig i och undersöka tillsammans. Även under grupparbetet kan studenterna behöva stämma av med läraren och efteråt är det viktigt att arbetet följs upp, summeras och i förekommande fall problematiseras.

Kort sagt och med författarens egna ord: ”Lärarlösa gruppsamtal gör alltså inte läraren överflödig. Tvärtom. Gruppsamtal som undervisnings- och lärandeform kräver mycket undervisningstid och en kunnig lärare med ett pedagogiskt öra.” (s. 240)

Men varför då Skilda världar? Jo, det beror på att de tre grupperna tolkade och förvaltade sina identiska eller nästan identiska uppgifter på vitt skilda vis. Utbytet för den enskilda studenten visade sig med andra ord i hög grad bero på vilken arbetsgrupp som han eller hon råkat hamna i.

av: Hans Strand

Ett annat ord från latinet, leverera (av liber ’fri’ och liberare ’befria’), har också blivit högfrekvent idag. Men hur används det och hur kan man spekulera i bakgrunden till dess popularitet?

Om agenda och leverera handlar den här lilla artikeln, som bygger på hur orden kommit till användning i svensk press under ett tiotal år.

På agendan i dag?

År 1995 kom FN:s miljöprogram, Agenda 21, om klimatfrågor och ordet agenda kom att användas allt oftare under åren därefter. Ofta är betydelsen en ganska obestämd framtidsplan: Att jobba politiskt har aldrig funnits på min agenda och Ingen utomstående har västsvenskt riskkapital på sin agenda. Långsiktighet och tålamod behövs. Ordet har också innebörden av handlingsplan i ett längre perspektiv: vill Silbersky läsa på och lägga upp en bra agenda. Han vill även få en amerikansk inbjudan …

Förväxlingsrisk med andra, snarlika ord föreligger ibland: att göra sina små teckningar i samma agenda. K.C. gick in helhjärtat för uppgiften. Här är det kanske ’anda’ som föresvävat skribenten.

Sedan teveprogrammet Agenda började sändas har naturligtvis ordet agenda blivit mycket vanligt i tidningstext. Kanske är det därför agenda ibland används synonymt med program som i sin tur är en sorts dagordning? Vid en julkonsert 2007 i en av landets större domkyrkor delades ett välgjort och vackert tryckt musikprogram ut till åhörarna. Vi fick veta att vi nu alla fått agendor för aftonen och att vi skulle kunna följa med i vår (som väl egentligen var körens) agenda under konserten. I just detta sammanhang lät ordet alltför formellt i mina öron, men programmet var förstås njutbart ändå.

Leverera mera?

Ett annat ord som från mitten av 1990-talet ökat enormt i användning är leverera. Dessförinnan, sedan mitten av 1960-talet, har leverera haft den konkreta betydelsen av ’överlämna, avlämna, överlåta, lämna’ något till någon eller till någon plats. I överförd och ibland lätt ironisk betydelse finner vi ordet i fraser som leverera batalj, leverera en ironisk kommentar och svarstal som han hade i uppgift att leverera vid officiella mottagningar.

Å andra sidan beordrades Sveriges ständer redan 1632 att leverera svar på ett kungligt förslag.

Skämtsamt använt dyker ordet upp i ett fabelaktigt sammanhang, 1987, som förstås anknyter till EU-diskussionen: Jag vet, sa den svenska hönan. Vi slår oss ihop och börjar leverera bacon och ägg. – Bra, sa den schweiziska grisen. Det går fortsatt bra att använda leverera om såväl konkreta som abstrakta företeelser: leverera krigsmateriel, leverera kritik, leverera service.

Från mitten av 90-talet och framåt har antalet belägg mer än fördubblats och en viss förskjutning har skett i sättet att se på vad som är vad i leveranskedjan: vad händer när de övergår till gimmicks i stället för att leverera ett riktigt reklamvärde. Riktigt svårt med betydelsen blir det med följande: Det är nu dags att börja leverera de löften och utfästelser som gjorts. Man får väl anta att löftena och utfästelserna har givits (levererats) tidigare och att det är följderna som ska bli synliga, men det är svårt att komma ifrån intrycket att leverera, i stället för infria eller förverkliga, används för att ge intryck av effektivitet och handlingskraft. Politiker kan ha nytta av ett sådant ord som i följande exempel: Som Mats Odell fastslog tarvas det två parter som kan leverera för att det ska bli ett fredsavtal.

Mycket ska levereras i en framtid: risker med mobiltelefoner. Studien ska leverera resultat 2004. Ett par år senare handlar det om att: leverera de budgetnedskärningar som han utlovade. Framåtblickande på ett lite annat sätt framstår en text som behandlar ett möte i en facklig sektion: och denna lovade till slut att leverera den önskade majoriteten. Kraftfullt och framåtblickande kan det också låta i formuleringen det viktiga är att leverera knivskarpa lösningar. Också tevekändisar har ställt ut löften: får jag bara förutsättningarna då kan jag leverera. Ernst Kirchsteiger vandrar ut med ett skratt.

Men det område som under de senaste åren tycks ha attraherats allra mest av ordet leverera är sport och musik. Några exempel får belysa: öppnande passningar, som D.A. sällan hinner leverera. Drömmen är att få spela i mitten. – Pelle är väldigt duktig på att leverera bollar men nu hoppas vi att. – Målet då? Att leverera individuellt skickliga spelare, som kan spela vilken. Ibland låter det riktigt allvarligt: om han inte kan leverera i straffområdena kan det vara dags att. Tränarna har omsorg om sina spelare och någon som intervjuats säger: hoppas jag kunna leverera tillbaka spelarna utan nya skador. I en musikrecension återfinns formuleringen: lyckas Jesse Malin i stället leverera sina rockigare låtar, vilket starkt påminner om hur idrottsskribenter skriver om spelare som kan leverera perfekta passningar.

Hur bra blir det?

Rubrikens fråga om hur bra det är med gamla ord i nya sammanhang har bara lätt berörts med de exempel som visats. I en värld och ett samhälle som ständigt förändras är det naturligtvis både bra och oundvikligt att ordens innebörd förskjuts och förändras. Det som behöver uppmärksammas är enligt min uppfattning om det verkligen är en vinst att utvidga användningsområdet för ett ord på ett annat ords bekostnad och därmed förlora nyanser i betydelsen som när agenda och program används helt synonymt. Dessutom kan man gärna se upp med att ord som redan har en ganska generöst avgränsad och begriplig innebörd – som leverera – får alltför vida och luftiga sfärer att flyta omkring i.

Av: Birgitta Garme