Språklådan

Bevara den internordiska språkförståelsen!

Vi får allt svårare att begripa våra nordiska grannar. Förbistringen är så stor att många nordiska samarbetspartners väljer att kommunicera på engelska vid sina möten. Samtidigt är utbytet mellan de nordiska länderna just nu större än någonsin – allt fler nordbor väljer till exempel att arbeta eller studera i ett annat nordiskt grannland.

De täta förbindelserna nordborna emellan gör det än mer angeläget att bevara och förbättra den internordiska språkförståelsen. Språksituationen i Norden är dock inte helt okomplicerad; förutsättningarna för språkförståelse skiljer sig åt mellan å ena sidan de skandinaviska länderna, å andra sidan de övriga nordiska länderna och självstyrande områdena. Norrmän, danskar och svenskar har (åtminstone tidigare) oftast kunnat göra sig förstådda genom att tala sitt eget modersmål i mötet med varandra. Däremot är situationen för finnar, islänningar, grönländare och färingar en annan, eftersom de måste använda ett andraspråk i kommunikationen med andra nordbor. Trots skandinavernas något bättre utgångsläge visar undersökningar att även de har problem med att förstå varandra.[1]

Trösterikt är dock att vissa arbetar frenetiskt för att värna de nordiska språken och förbättra språkförståelsen mellan nordborna. De årliga nordiska språkmötena[2] bidrar i hög grad till detta. Vid senaste mötet, som ägde rum 4–6 september 2008 i Helsingör, diskuterade man bland annat den Nordiska språkdeklarationen [3]. I språkdekla­rationen finns fem uppställda mål. Ett av målen är att alla nordbor ska kunna kommunicera med varandra på i första hand ett skandinaviskt språk.

Många har satt sitt hopp till språkdeklarationen, men redan nu finns ett utbrett missnöje över att det inte görs tillräckligt för att omsätta den i praktiken. Vid det nordiska språk­mötet i Helsingör presenterade Jørn Lund, direktör för Det Danske Sprog- og Litteratur­selskab, en konkret handlingsplan för att förverkliga deklarationens mål. Några av för­slagen var undervisning i grannspråk inom andra ämnen än just modersmålsämnet (t.ex. att danska elever får läsa om svensk geografi med hjälp av svensk kurslitteratur), krav på nordiska texter och ämnen i provfrågor, grannspråks- och språkpilotkurser för gymnasie­lärare och lärarutbildare.

Men det finns förstås också personer som inte ivrar för en nordisk språkgemenskap, och som ställer sig frågorna: Varför kämpa för att bevara den internordiska språkförståelsen? Varför inte rätt och slätt använda engelska, som ju de flesta behärskar någorlunda?

Mot detta finns flera argument. Några av dem låter sig inte mätas utan ligger på ett mer emotivt plan. Om vi uteslutande övergick till att tala engelska med våra nordiska grannar skulle mycket gå förlorat. Vi skulle gå miste om tjusningen att få lyssna till (i våra öron) påhittiga och roliga ord. Ett litet axplock: lumskeri (dk) muffens (no) » mygel, slange (dk/no) = orm, køretøj (dk) kjøretøy (no) = fordon.  Inte heller skulle vi få njuta av de många vackra orden i danskan och norskan. Till och med ordet tråkig låter ljuvligt i dansk och norsk variant: kedelig (dk) kjedelig/keisam (no).

Men kanske sorgligast ändå är att de olika nordiska särdragen skulle försvagas i kommunikationssituationen. Mycket av det som till exempel känns typiskt danskt och norskt finns ju delvis inbyggt i respektive språks fasta fraser och uttryckssätt. Dansken skulle exempelvis definitivt blekna utan sitt karakteristiska ”nå!” – ett ord som för övrigt används i 46 (!) olika funktioner i det danska språket.[4] Och det är just våra olika uttryckssätt och sinnelag som gör mötena med andra nordbor så berikande.

Det har sagts att man endast behöver lära sig 400 ord för att uppnå förståelse mellan grannspråken danska, norska och svenska.[5] Kanske löper inte kommunikationen helt smärtfritt ändå, men ett visst motstånd behöver inte vara negativt. Den där extra vakenheten vi ibland måste frammana i samtal med andra nordbor kan faktiskt tillföra något extra. Det kan i själva verket fungera som ett mycket verkningsfullt socialt smörj­medel.

En person som ägnat mycket tid åt nordiskt språksamarbete och internordisk språkförståelse är språkvårdaren Catharina Grünbaum. I sitt arbete har hon förstås själv haft många tillfällen till interaktion med andra nordbor. Följande rader av Grünbaum sammanfattar utmärkt väl fördelarna med internordisk språkförståelse – och de får också avsluta denna spalt:

“Den som har förmånen att besitta ett visst mått av nordisk språkförståelse vet […] hur värdefull den är, hur mycket den ger av lätthet i umgänget, av kulturell samhörighet, av känsla av både välbekant och nytt, och hur förhållandevis liten insatsen är för att man skall förstå och göra sig förstådd.” [6]

Av: Alexandra Czartoryski

Noter

(1) Lars-Olof Delsing & Katarina Lundin Åkesson (2005). Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska.

(2) De nordiska språkmötena har ägt rum varje år sedan 1954. De allra första sammankomsterna var av mindre format; här möttes språkvårdare och språkforskare, vanligen för att diskutera specifika språkfrågor. Numera behandlar språkmötena oftast språkpolitik och övergripande frågor. Mötesdeltagarna är representanter för språknämnderna i de nordiska länderna, men även personer med språkrelaterade arbets- och intresseområden. Diskussionerna vid de nordiska språkmötena har utmynnat i flera större forskningsprojekt.

(3) Språkdeklarationen har kommit till utifrån ett behov av en ny nordisk språkpolitik. Tanken är att deklarationen ska säkra helheten och sammanhanget i Nordiska Ministerrådets språksatsningar. Deklarationen är inte juridiskt bindande i de aktuella länderna och självstyrande områdena i Norden. Ansvaret för att språkdeklarationens mål uppfylls ligger på nationell nivå.

(4) Mie Femø Nielsen. Studier i nordisk 2000–2001, s. 16

(5) Catharina Grünbaum (2001). Nordisk språkförståelse: att ha och mista: en rapport baserad på fyra konferenser om nordisk språkförståelse - “Det omistliga”.

(6) Catharina Grünbaum, s. 7.